Favorithotell Barcelona
Barcelonas Historia
Stadens historia kan sägas ha börjat med romarnas ankomst. Vid den tiden bodde redan ett folk i området runt dagens Barcelona. Romarna kallade dem laietani, laetaner. Laetanerna var ett jordbrukande folk som troligtvis beblandades med och som folk utrotades av romarna. År 15 f. Kr. byggde romarna en militärförläggning på kullen Mons Taber där dagens katedral ligger. Förläggningen fick namnet Faventia Iulia Augusta Paterana Barcino, eller förenklat Barcino.
Romartid Barcino
Barcino växte snart upp till en handelsplats och härifrån skeppades överskottet av det lokala jordbruket och fisket till stora delar av det romerska väldet. Det omfattade vete, yllevaror, amforor med vin och olja, men även krukor med garum vilket bl.a. hyllades av Plinius. På 100-talet e.Kr flyttade de första judarna in i Barcino. Ungefär samtidigt anlände också kristendomen. Staden fick sin första riktiga stadsmur på 200-talet. Den var ursprungligen två meter hög med 78 vakttorn längs en omkrets på omkring 1250 meter. Denna mur kom att gälla som stadens försvar fram till dess att den nya ringmuren uppfördes i slutet av 1200-talet. Kring mitten av 300-talet upphörde slavhandeln, som varit betydande för stadens ekonomi. Förslavningen av den judiska befolkningen, vilken ledde till brist på arbetskraft, och den romerska valutans ständiga värdeminskning innebar att Barcino i början av 400-talet var tvungen att importera de varor man tidigare exporterat. I början av år 409 invaderades iberiska halvön av vandaler, sveber och alaner. Det kaos av våld och oreda de skapade ledde till att när kung Ataulf med sin visigotiska armé tågade in År 415 mötte de inget motstånd, eftersom romarna ingått förbund med dem i hopp om att få bukt med plundringen och våldet. Ataulf flyttade sitt hov till Barcino innan det senare flyttades till Sevilla.
Medeltid
I början av 700-talet intog morerna Barcelona under erövringskampanjen för Al-Andalus. Staden återerövrades år 801 av Karl den stores son, Ludvig den fromme. Barcelona blev efter det ett grevskap i Marca Hispanica vars grevar tillsattes av de karolingiska Kungarna. Den siste greven av Barcelona att tillsättas av en karoling blev Guifre el Pilós Wilfred den hårige, som år 878 tilldelades Barcelona av Ludvig den stammande. Guifre – som även var greve över Girona, Besalu, Cerdanya, Urgell och senare Ausona – förlade administrationen till Barcelona. Efter hans död 897 blev Barcelona ärftligt som lydstat under frankerna. När morerna intog Barcelona 985 valde den frankiske kungen Lothar att ignorera stadens behov av militärt stöd. Det ledde senare till att den sittande greven Borell II valde att inte erkänna Hugo Capet. Borell II blev den första av de självständiga grevar som kom att styra Barcelona fram till år 1150, då Katalonien och Aragonien förenades genom giftermål mellan Ramon Berenguer IV och Petronila av Aragon.I slutet av 1000-talet påbörjades arbetet med Usatges som skulle komma att ersätta de lagar som gällt sedan visgoterna styrde Katalonien. Denna lagtext kom att lägga grunden för den medeltida katalanska konstitutionen.
Jaume I
När Jaume I kom till makten år 1227 Jaume Iinleddes den expansionspolitik som ledde fram till att kungahuset Aragonien under 1300-talet blev en stormakt i Jaume. Mot slutet av 1200-talet hade de aragonska greve-kungarna besittningar på 126 platser runt medelhavet. För Barcelonas del innebar detta ökad handel med andra städer runt medelhavet.Från staden exporterades ylletyger, fårskinn, torkad frukt, olivolja, koraller, tenn och järn till östra Medelhavet (Konstantinopel, Beirut, Alexandria). I utbyte fick man kanel, ingefära, rökelse och peppar, alun och slavar. Till västra Medelhavet (Balearerna, Sardinien, Sicilien och Neapel) skeppades tyger, saffran, lädervaror, och vapen. I motsatt riktning skeppades bomull, vete, koraller, saltad fisk från Sardinien och slavar från Sicilien.
Handel
Handel bedrevs även med Barbareskkusten (främst Tunis) dit man skeppade ris från Valencia, torkade fikon, nötter och mängder med tyg. Hem fördes istället medel för färgning, råbomull, och guld. För att kunna bedriva handel med de muslimska länderna på ett smidigt sätt använde man sig av judar, eftersom de kunde starta handelsbolag i de städer där kristna var utestängda. Den ökande handeln såg staden växa och en ny ringmur påbörjades 1276 för att färdigställas drygt 50 år senare. Den nya muren omgärdade ett tjugo gånger större område än den gamla romerska muren. 1249 lades grunden för Barcelonas stadsstyre de närmaste 500 åren. Consell de Cent blev det råd där frågor rörande staden diskuterades.
Sen medeltid
Under 1300-talet mötte Barcelona flera motgångar. 1333 slog den katalanska skörden fel vilket ledde till att uppskattningsvis tiotusen av stadens fyrtiotusen invånare svalt ihjäl. Det dröjde långt in på 1340-talet innan Barcelona lyckades skaffa sig något livsmedelsöverskott. I maj 1348 skedde det första av flera återkommande pestutbrott. Delar av landsbygden avfolkades nästan helt vilket ledde till att adeln konfiskerade egendom som inte återkrävts inom 30 dagar. Detta och systemet med remences – vilket innebar att bönder var tvungna att friköpa sig själva om de vill flytta – ledde till flera bondeuppror. Under 1400-talet eskalerade det till ett inbördeskrig som pågick 1462-1472. Mellan 1300 och 1480 halverades Kataloniens befolkning från ca 500.000 till 250.000. Från andra halvan av 1300-talet inleddes judeförföljelsen. Judarna, som hörde till stadens skickligaste hantverkare, tvingades antingen konvertera eller fly. 1391 genomfördes en rad pogromer där delar av Barcelonas judiska kvarter (El Call) brändes ner. Eftersom judarna skötte både bankväsendet och handeln med muslimerna samt utmärkte sig inom hantverken, fick deras uttåg ur Barcelona allvarliga konsekvenser. Krönikor från andra halvan av 1400-talet vittnar om en stad där handeln nästan upphört helt, med mängder av arbetslösa vävare och andra hantverkare.
Under Habsburgarna
När kungariket Aragonien förenades med Kastillien flyttades maktens centrum bort från Barcelona. I Katalonien växte missnöjet med centraliseringen och flera konflikter uppstod. Mitt under trettioåriga kriget, då spanska trupper var stationerade i Katalonien, startade en konflikt mellan Spanien och Katalonien som pågick mellan åren 1640-1652. Den fick namnet Guerra dels Segadors, skördefolkskriget, då huvudstyrkan på den katalanska sidan utgjordes av bönder. 1640 utropades den katalanska republiken i Barcelona under beskydd av Ludvig XIII, som då låg i krig med Spanien. När de franska trupperna som stått som garanti för säkerheten retirerade 1648 anföll Filip IV Katalonien. Barcelona tvingades ge upp 1652 efter en 12 månader lång belägring. Barcelona kom att delvis förstöras under det spanska tronföljdskriget 1705-1716. Staden intogs efter en mycket blodig belägring där stadsborna gjorde fanatiskt motstånd. Alla män och pojkar över fjorton tilldelades vapen med vilka de gjorde motanfall ända in på belägringens sista dag. Barcelona lyckades hålla ut i tretton månader med ett försvar på endast 5 300 soldater mot en 40 000 man stark armé, men kapitulerade den 11 september 1714 efter den blodigaste dagen i stadens historia. För att försäkra sig om att Barcelona inte skulle kunna göra uppror lät den spanske kungen Filip V bygga ett citadell efter att ha rivit över 1200 byggnader i stadsdelen Ribera. Efter att Katalonien år 1714 införlivats med Spanien tilläts handel med Sydamerika, en marknad som tidigare varit stängd för Barcelona. Handeln, som till en början skedde under restriktioner, tog fart under andra halvan av 1700-talet. 1755 bildades Barcelonas västindiska handelskompani, som inriktade sig på export av kryddor, mediciner, papper, alkohol och textilier. Under slutet av 1700-talet växte två marknader fram som skulle komma att bli dem största under 1800-talet: export av textilier och alkoholhaltiga drycker.
Industrialismen
1800-talets Barcelona präglades av flera krig, revolutioner och revolter, men det var även den period då den industriella revolutionen tog ordentlig fart. Stadens första riktiga fabrik öppnades 1833 i Raval. Den skulle dock komma att brännas ner två år senare när staden härjades av upplopp som först riktades mot kyrkan och senare mot stadens enda större industri, vilken beskylldes orsaka den höga arbetslösheten. Nya industrier öppnades emellertid i rasande takt. 1846 förbjöds all nyetablering av industri innanför stadsmurarna. Istället växte nya industriområden upp i Sants, Sant Andreu och Sant Martí. Dessa tidigare fristående kommuner växte snart ihop med Barcelona i samband med att den nya stadsdelen L'Eixample påbörjades under 1860-talet. För de vanliga människorna i Barcelona under 1800-talet innebar inte industrialiseringen någon förbättring av livskvaliteten. Istället skedde en radikal försämring. Då tillgången på arbetskraft var överflödig kunde fabriksägarna gör precis som de ville, vilket tog sig uttryck i urusla löner, obefintlig anställningstrygghet och omänskliga arbetsförhållanden. Situationen för arbetarna, tillsammans med hatet mot kyrkan, kan sägas ha lagt grunden för Giuseppe Fanellis framgångar när han 1869 kom till Barcelona för att predika Bakunins idéer. Nästan omgående fick anarkismen fotfäste i Barcelona. Under de följande 60 åren skulle den växa sig så stark att ett anarkistparti kom att bli det ledande arbetarpartiet.